kan inte sluta tänka på hur de skulle vara om jag inte fanns längre, eller om det hände mig något.
De är många som kallar sig mina vänner och säger att dom alltid finns, men gör dom verkligen de?
hela tiden går jag och väntar på att någon ska bara visa att dom helt enkelt menar de dom säger
och att dom ska höra av sig över huvudtaget. Jag är less på att de alltid är jag som måste..
Är ni bara med mig för att ni tycker synd om mig eller något?
Jag vill bara försvinna egentligen, bara gömma mig och aldrig komma fram, låsa in mig och kasta bort nyckeln.
Ingen skulle ändå märka att jag var borta. De är en jätte jobbig tid för mig, har inget självförtroende
och känner mig rent ut av värdelös. Tittar på mig själv i spegeln och ser ingenting.
Jag är ingenting för mig själv. Vill knappt gå till skolan för att jag inte vill visa mig, hur jag ser ut
jag skämms för mig själv. Men jag försöker kämpa på och hålla tålamodet uppe
för en dag kanske de ändrar sig. Jag skulle inte klara det här utan dom som verkligen ställer upp för mig
Utan Florist tjejerna och lärarna i skolan så skulle allting kännas värdelöst.
Utan dom söta smsen jag får av personerna skulle jag inte klara av att vara jag
Jag lever livet även fast de är starka motgångar. Jag försöker, jag kämpar, jag lever