ledsen att det skulle behöva bli såhär. men jag säger som jag alltid har gjort. man kan inte se mellan fingrarna jämt och lossas som att allt är bra. för allt är verkligen inte bra, det är långt i från okej. jag känner mig totalt bortglömd. du ser mig inte längre, du hör mig inte alls. Och jag vill verkligen inte leva så. Jag vill att det ska vara som förr, då du tittade mig rakt in i ögonen och allt kändes bra. men jag tror verkligen inte att det kommer bli så mer. Ingenting blir någonsin som förr, det kommer det aldrig bli. Men ibland kan man ju inte sluta hoppas.. jag har hört det så himla många gånger nu. samma ord hela tiden. "förlåt"  "jag ska bättra mig" och till slut tröttnar man faktist. Det är nog kanske lika bra att vi går skilda vägar. Då slipper båda oroa sig.

Jag är stark och kommer klara det här. även fast det verkligen är svårt så kommer jag klara det. men det kan ta tid att smälta det. men det kommer gå rba, det vet jag. jag är stark.